Häromdagen plockade Linda ner en låda med gamla bilder ur garderoben. Hon blir sådär nostalgisk med jämna mellanrum, Linda. I lådan med bilder hittade hon även en bunt brev som hon hade fått i början av 90-talet av sin bästis Lena.
Lena och Linda var riktiga parhästar. De bodde bredvid varandra i likadana radhus, de hade samma frisyrer, kläder och intressen. De gjorde allt tillsammans. Tydligen räckte inte det, så de brevväxlade också.
När Linda nu så här i efterhand läste vad Lena hade skrivit till henne blev hon lite förvånad. ”Hej din jävla subba, hur mår du?” var tydligen en vanlig hälsningsfras brevledes.
Resten av brevet gick i samma stil, typ ”tror du att du är nåt, tro inte det för det är du inte” varvat med vilka lärare som hade sämst andedräkt och vilka killar som var söta, det vanliga liksom.
Men den där hårda jargongen var ingenting som Linda mindes. De var liksom tolv år. Din jävla subba? Pratade de verkligen så med varandra?
Även Linda och jag har en extremt karg ton mellan oss. Ibland när vi går på middag ihop hos kompisar kan de reagera över att vi låter så griniga mot varandra.
Vaddå, det är ingen fara, det är så här vi är! Slår vi ifrån oss. This is how we roll, kul! Och vi kan inte alls förstå vad de menar.
Vilka känsliga själar vi har att göra med, beklagar vi oss när vi går hem efter de där middagarna arm i arm, för vi är ju naturligtvis aldrig sura på varandra på riktigt. Då skulle vi ju aldrig kunna hålla på så där. Så det är ingen fara.
Alls. Vi har bara en väldigt hård jargong.
Men ibland när jag tittar tillbaka på våra sms-konversationer blir jag mörkrädd. Vi försöker ständigt överträffa varandras senaste smädelse. Och vi lyckas. Oftast lyckas Linda bäst. Antagligen eftersom hon låg i hårdträning med Lena under hela 90-talet.
Det är en jävligt fin balansgång att retas med nån. Det kan vara ett ypperligt sätt att befästa vänskapen, att visa att man känner sig trygg med en annan människa eller i en grupp. Man närmar sig varandra genom att peta lite för hårt, och skämta för grovt med en lagom dos respektlöshet, och det är jättehärligt.
Men det får aldrig finnas ens den minsta gnutta äkta bitterhet i gliringarna, då blir det passivt aggressivt. Och det får heller inte komma på en sån där dag då man redan ifrågasätter hela världen och sin egen existens. Och det får absolut inte bli för mycket.
Det spelar ingen roll hur hårdhudad du än är, för mycket hån är inte roligt, det är bara utmattande. Och framför allt – det måste komma från rätt person.
När jag ringer upp en bekant efter att inte ha hörts av på fem veckor och hon lite skojsamt brölar SLYNA i luren, då är det inte roligt alls, och det för oss inte det minsta närmare varandra.
Linda och jag körde ett tag med den här varianten: 80-talet ringde, det ville ha tillbaka sina tights/skor/örhängen eller vad som nu var aktuellt just den dan. Den var väldigt populär hos oss. Det var många som ringde på.
En gång sms:ade Linda mig: ”Du Stalin ringde, han ville ha tillbaka sin medmänsklighet.”
Jag bestämde mig för att ge igen naturligtvis och för en gångs skull så slog jag henne faktiskt.
”Malou von Sivers ringde, hon ville ha tillbaks sin frisyr.”
Men då blev Linda ledsen på riktigt. Och då var det inte roligt längre.