Min lägenhet har länge varit en katastrof, eftersom jag 1. aldrig slänger något och 2. nästan aldrig städar. Den kombinationen är hemskt olycklig om man bor litet. Men i helgen tänkte jag att jag skulle göra ett ordentligt ryck, en gång för alla, och få ordning på mitt hem. Så jag ringde mamma och mamma kom och städade hela lägenheten och jag hängde upp julstjärnor och vi köpte ny soffa som var bekväm och allt var som ett litet vykort.
Men vi slutade inte där! I söndags hyrde dessutom mamma och jag ett bord på en loppmarknad för att sälja av en del grejer som jag inte använder längre. Kläder och annan skit som har fått garderobsdörrarna att bukta ut. Smycken och väskor och handskar och skor som jag aldrig går i. Eftersom jag ville bli av med skiten så la jag ut följande inlägg på Twitter:” Nu säljer mor och jag fina saker på Strands loppis på Söder. Kom förbi!” Och sen en gullig bild på mamma när hon sitter bakom bordet med skor och ler lite överdrivet.
Det kom inte så mycket folk. Däremot kom det en reporter från Expressen. Plötsligt stod det en ung kille vid mitt och mammas stånd och presenterade sig som reporter. Han berättade, något ursäktande, att han ville göra en liten grej på min loppisförsäljning och jag tänkte att vafan, det kan han väl få pojken nu när han redan är här. Och vi pratade lite om mina Chanelpumps som jag aldrig använt och som jag aldrig kommer att använda för de blev blöta när jag vattnade min stora ormbunke i sovrummet, och vi pratade om örhängena som jag fick i födelsedagspresent när jag var tolv. Som jag inte har använt sen dess. Sen visade jag några klänningar i storlek 36 som jag inte kommer i längre. Reportern dröjde sig kvar och fiskade pliktskyldigt efter gripande historier ur mitt förflutna men jag sa inte så himla mycket, jag var mest intresserad av att sälja skiten som sagt. Och av kaffe.
Dagen efter läser jag i Expressen: ”Hanna sålde ut delar av sitt liv.” Och sen är det en bild på mig där jag håller en grön balklänning som jag bar en enda gång, i ett provrum på Emmaus i Göteborg, och sen aldrig mer. Jag ser besviken ut. Sen en bild på mamma och mig där vi ler, bakom bordet med alla skor och smycken. Utdrag ur bildtexten: ”Som stöd hade hon med sig sin mamma.”
Javisst. På Expressens skvallersida ser det ut som att jag motvilligt gör mig av med delar av mitt torftiga liv med min mor vid min sida. För ensam kanske jag inte hade klarat det.
Herregud, det är så pinsamt. För dem alltså. Bara så ni vet, jag tillhör INTE den gruppen av mediekonsumenter som slentrianhatar kvällstidningar. Min bästa kompis jobbar på en av dem. Det är till kvällstidningarnas sajter jag vänder mig när något stort har hänt. De är bäst på nyheter, helt enkelt. De har många kvaliteter, men den här värdelösa ickejournalistiken om kändisar är inte en av dem. Den här DRAMATIKEN som skapas i bildtexter och rubriker men som sällan har bäring i själva artikeln eller klippet, den är så pinsam att jag rodnar när jag läser detta lilla något, som en motvillig reporter blivit påtvingad att skriva av sina fantasilösa chefer, en söndag i november när det garanterat hände så otroligt mycket mer spännande saker än att jag krängde mina gamla halsband på en loppis.
Citera mig gärna nu: om det händer något omvälvande i mitt liv, på riktigt, så lovar jag att ni får läsa om det här först. I DN.
Hoppas jag.