Ibland tittar mamma på mig på ett sorgset sätt och säger: Gud vad lik du är far din. Som om hon minns honom och typ fortfarande är lite kär i honom, men hon önskar absolut inte sin dotter att bli som han.
Vi är så otroligt lika på många sätt, pappa och jag. Vi kör bil likadant, håller i ratten på samma sätt med ena handen för pappa hade alltid en cigg i den andra. Det har inte jag, jag snusar, men dubbelfattning känns ofrånkomligt fel. Vi pratar med hundar likadant. Som om vi pratade med små barn. Eller fyllon, det beror lite på situationen.
Många av min pappas egenheter är jag väldigt stolt över att jag har ärvt. Inte så mycket hans egenskaper, jag är jag och det är jag glad för. Men egenheterna. Små skitsaker som är han och jag. Och stora.
Tyvärr var min pappa en riktig jävla lortgris. Det är jag med. Det är väl därför mamma ser så sorgsen ut när hon påpekar våra likheter, samtidigt som hon ställer sig i mitt kök och tar sig an den tre veckor gamla disken. Och jag skäms.
Sen diskar mamma all min disk och tvättar alla mina strumpbyxor och dammsuger hela lägenheten. Precis som hon gjorde hemma hos pappa med jämna mellanrum. Hon putsar till och med ringklockan på ytterdörren. När mamma städar så gör hon det ordentligt, och det är fel naturligtvis att hon kommer hem till mig och städar för jag är ju en vuxen människa, men hon gör det. Så är det. Precis som att hon städade hos pappa, trots att de var skilda sen många år, det var lika fel det, men hon gjorde det eftersom hon inte klarade av att se eländet. När pappas lakan var så skitiga att de stod av sig själva, då kom mamma. Inga frågor från hennes sida, inga krav. Hon bara fick jobbet gjort.
Pappa förlamades i sin skit, han vantrivdes men förmådde inte göra något åt det. Jag minns hans min när mamma och jag kom hem till honom, han var både glad och ledsen, tacksam och skamfylld.
Den där minen han hade önskar jag verkligen hade följt med i arvet. Hjälpen utifrån faller sig tyvärr inte lika naturlig för mig.