En god vän till mig berättar att hon får konstiga sms om nätterna ibland, från sin kompis kille. Hur mår du? skriver han. Vad gör du?
Kanske inte tillräckligt för att konfrontera och ställa honom till svars för, hon känner dem båda lika väl, men absolut över en osynlig gräns och inte uppskattat alls. Samtidigt lider hennes kompis svåra kval för sin, enligt henne, okontrollerade svartsjuka.
”Jag är inte bra för honom!”, beklagar hon sig. ”Min svartsjuka förstör vårt förhållande.” Och så vidare.
Ja, jag förstår henne helt och fullt. Det är mycket lättare att anklaga sig själv än att anklaga sin kille. Om ens kille inte har nåt intresse av att ändra sig så blir livet så himla jobbigt. Då kanske man måste göra slut. Och det vill man ju inte. Världen utanför förhållandet är ju så skrämmande och osäker, bättre då att leva med en stolle.
Samtidigt så har man ju alltid fått höra just detta: Gå till dig själv. Lös dina egna problem först. Du kan bara förändra dig själv. Jamen självklart försöker jag väl med det då! Hellre att jag är galen än att min partner är det!
Hur många gånger har jag inte sökt upp terapeuter för att rädda mina risiga relationer? Suttit och grinat på olika vårdinrättningar, känt att livet är slut bara för att jag någonstans har anat att förhållandet är det?
Min senaste terapeut var kbt-utbildad och vi gjorde färgglada mindmaps över mina tankemönster på en whiteboardtavla på hennes kontor. Och tillsammans såg vi att alla tankarna ledde till samma slutsats: Jag måste göra slut. Fast jag ville ju inte göra det! Det var liksom min största mardröm, som det ju naturligtvis är när man är kär. Min terapeut föreslog olika alternativ till de där tankarna. Små verktyg som skulle göra att jag inte alltid kom fram till samma deprimerande slutsats.
Jag gick till den där terapeuten i flera månader men jag lyckades aldrig styra mina tankar upp ur avgrunden. Jag mådde lika dåligt ändå. Om inte ännu värre. Mindmapen hade skrattretande dålig bäring i verklighetens problem, och när bråken eskalerade så kunde ingen terapeut i världen hjälpa oss.
Relationen gick upp och ner, som relationer gör, men det var väl aldrig något riktigt tvivel om vart den var på väg. Åt helvete.
Det är lätt att vara efterklok. Men faktum är att vartenda förhållande jag någonsin har haft har tagit slut faktiskt just i samma stund som jag har börjat psykstraffa mig själv för att jag är en så dålig människa. Det hindrar så klart inte att förhållandet har fortsatt att pågå i månader, till och med år. Men det har varit slut. I stället för att erkänna det har jag gladeligen förklarat mig själv sinnessjuk, och jag tror inte att jag är ensam om det. Långt ifrån.
Det här är ett exempel på ett fenomen som vi kvinnor är extremt vana vid, som kallas dubbel bestraffning. Som om det inte vore nog att leva i en pissig relation, jag är dessutom vansinnig! Som om det inte är nog med att min kille limmar på mina kompisar, det är dessutom min svartsjuka som driver honom till det!
Alltså när jag tänker på all tid och pengar som jag har lagt på terapi bara för att komma fram till något som jag innerst inne visste, gud! Om jag bara hade vågat lita på mig själv och inte idiotförklarat mig. Gud. Gör slut. Det är inte dig det är fel på.